Interior

Interiör

I en konstnärs liv kommer det tider, när det finns behov av att se tillbaka på sin produktion. För mig har en sådan tid infallit nu, framförallt p g a stora omställningar i mitt eget liv, så det är naturligt att blicka tillbaka och försöka skapa kontinuitet och orientera mig i min nya tillvaro.

När jag blickar bakåt, kan jag konstatera att mänskan och rummet har varit återkommande motiv. Rummet som har avbildats, har varit än det yttre rummet, än mänskans inre rum. Oberoende av vilket rum jag har avbildat, är rummet framförallt ett existentiellt rum. Det yttre rummet har förvandlats till en metafor för existensen, en scen där mänskan är som en flyktig gäst på resa genom tidens flöde, en försvinnande gestalt, alltid i rörelse, alltid på väg. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att den röda tråden, mitt övergripande tema, är tiden och mänskan.

Förändringar i mitt måleri dyker alltid upp av sig själva. Ingenting har heller någonsin dykt upp, utan att det burit på en starkt laddad inre motivation och en mening för mig själv. Måleriet har tagit en ny vändning och efteråt gäller det att börja söka innebörden i det faktum, som redan har ägt rum. Ibland är jag genast med på noterna och har nycklar till det som händer. Ibland reser jag genom en stor ovisshet, innan målningarna börjar avslöja sina betydelser. Det har varit mycket huvudbry den här gången: varifrån kommer dessa målningar och vad bär de för mening? Mest förbryllad har jag varit över att interiören, som på något sätt aldrig blivit meningsbärande för mig som målare, plötsligt bara finns där.

Förändringar i mitt måleri har alltid hört samman med förändringar i mitt yttre liv. I knappa tjugo års tid har min man och jag renoverat ett gammalt hus från grunden. Jag har sett det förändras, sett gammalt brytas ner och uppstå i ny form och nytt byggas upp. Huset, 150 år gammalt och beläget i ett gammalt kulturlandskap, ger mig en konkret känsla av att vara ett led i den historiska tiden. I det långsamma, meditativa bygget har huset vuxit in i mig och jag har vuxit in i huset. För ett år sedan flyttade jag till Åland, efter nitton år av pendlande. Livet på landet har ett annat tempo. Om jag oroade mig för att ”bli blind” för skönheten i naturen och näromgivningen, när jag ständigt vistas i den, så kan jag bara med stor tillfredsställelse konstatera att det har gått precis tvärtom. I tystnaden och långsamheten öppnar sig nya hemligheter, som bara avslöjar sig för den som tar sig tid att vara stilla. Det repetitiva elementet i vardagen avslöjar en rikedom av nyanser och variationer. Hur faller ljuset just idag? Hur vandrar ljuset i rummet under olika årstider och väderförhållanden? Det som kan te sig som ett jämntjockt sjok av novembergrått, blir till en rik palett av förändringar som ständigt äger rum. Varje dag, om än aldrig så grå och regnig, bär på sin egen unika karaktär. Ingen dag är den andra lik. I mina målningar finns det repetitiva elementet närvarande; några få motiv, laddade med ny betydelse i varje enskild målning.

Huset står i den psykoanalytiska teorin för mänskans identitet. Ett långt och långsamt husbygge i den yttre världen har också samtidigt inneburit ett identitetsbygge, en resa inåt. Att bygga är att längta. Att bygga är att drömma. I mina målningar har interiören för mig kommit att betyda både ett yttre, fysiskt konkret avbildat rum och ett inre existentiellt, poetiskt och imaginärt rum. Förtätade betydelser, överlappningar, ambivalens, en lek med rytm, upprepning och variation kan sägas vara poesins särmärke. Jag rör mig nu i en friare rymd än förut. Interiören har starkt geometriska kvaliteter: fyrkanter, trianglar, cirklar. Samtidigt som de innebär något statiskt, innebär de en förenkling som pekar mot det abstrakta måleriet. De geometriska grundformerna finns också långt bak i tiden i alla kulturer och de är laddade med andlig och existentiell symbolik. Inom mig återvänder jag till mitt ursprung: bildkonstnären och litteraturvetaren har äntligen hittat ett hem, inte ett delat, utan ett gemensamt inre rum.

Sisätila

Taiteilijan on joskus elämässään tarve katsoa taaksepäin ja tarkkailla tuotantoaan. Itseni kohdalla sellainen aika on nyt, ennen kaikkea sen vuoksi, että omassa elämässäni on tapahtunut suuria muutoksia. Tämän vuoksi on luonnollista tutkiskella menneisyyttä, ja näin luoda jatkuvuutta ja sopeutua uuteen elämään.

Kun katson taaksepäin, voin todeta, että ihminen ja tila ovat olleet toistuvia aiheitani. Olen kuvannut sekä ulkoista tilaa, että ihmisen sisäistä huonetta. Riippumatta siitä mitä olen kuvannut, kyseessä on ennen kaikkea ollut eksistentiaalinen tila. Ulkoisesta huoneesta on tullut olemassaolon metafora, näyttämö, jolla ihminen on hetkellinen vieras matkalla kautta aikojen, haihtuva hahmo aina liikkeellä, aina matkalla. Punainen lanka, yleisteema maalauksissani on aina ollut aika ja ihminen.

Muutokset maalauksessani ilmaantuvat aina itsestään. Kyseessä on yleensä ollut jokin voimakas sisäinen motivaatio tai henkilökohtainen merkitys. Maalaukseni on vaihtanut suuntaa, ja olen jälkeenpäin joutunut miettimään jo tapahtuneen tosiasian merkitystä. Toisinaan olen heti kärryillä, ja minulla on tapahtumien avaimet käsissäni. Joskus elän epävarmuudessa ennenkuin maalaukset paljastavat merkityksensä. Tällä kertaa minulla on ollut paljon päänvaivaa: mistä nämä maalaukset tulevat ja mitä ne tarkoittavat? Eniten minua on ihmetyttänyt mistä sisätila, jolla ei koskaan ole ollut minulle maalarina mitään merkitystä, yhtäkkiä on ilmaantunut maalauksiini.

Muutokset maalauksessani ovat aina yhteydessä ulkoisen elämäni muutoksiin. Vajaat kaksikymmentä vuotta olemme yhdessä mieheni kanssa kunnostaneet vanhaa taloa perustuksia myöten. 150 vuotta vanha talo sijaitsee vanhalla kulttuuriseudulla, ja tunnen olevani konkreetti osa historiallista aikaa. Hitaan ja meditatiivisen korjaustyön aikana talosta on tullut osa minua ja minusta on tullut osa taloa. Vuosi sitten muutin pysyvästi Ahvenanmaalle, yhdeksäntoista vuoden edestakaisen matkustamisen jälkeen. Maalaiselämällä on oma rytminsä. Aluksi pelkäsin, että ajan myötä ”sokeudun”, enkä enää huomaa luonnon ja lähiseudun kauneutta, koska elän siellä koko ajan. Onneksi olen huomannut, että asia on aivan päin vastoin. Olemassaolon hiljaisuudessa ja hitaudessa avautuu uusia salaisuuksia, jotka huomaa vain jos itse on aivan hiljaa. Arjen toistuva elementti saattaa näkyviin sävyjen ja variaatioiden runsauden. Miten valo osuu juuri tänään? Kuinka valo liikkuu huoneessa eri vuodenaikoina ja eri sääolosuhteissa? Marraskuun tasapaksusta harmaudesta saattaa kehittyä ikuisesti muuttuva rikas paletti. Jokainen päivä, oli se sitten kuinka harmaa ja sateinen tahansa, on ainutlaatuinen. Kaikki päivät ovat erilaisia. Kertaan maalauksissani muutamaa aihetta, joihin latautuu uusia merkityksiä jokaisessa maalauksessa.

Psykoanalyyttisessä teoriassa talo merkitsee ihmisen identiteettiä. Ulkoisen maailman pitkä ja hidas talon rakentaminen on samalla merkinnyt identiteetin rakentamista, matkaa sisimpääni. Rakentaminen om kaipaamista. Rakentaminen on haaveilemista. Maalauksissani sisätila merkitsee sekä ulkoista, fyysistä, konkreettisesti kuvattua huonetta, että sisäistä, eksistentiaalista, runollista ja kuvitteellista huonetta. Tiivistämistä, päällekkäisyyttä, ambivalenssia, rytmillä leikkimistä, kertausta ja vaihtelua. Liikun nyt entistä vapaammassa tilassa. Sisätilan ominaisuudet ovat voimakkaan geometrisia: neliöitä, kolmioita, ympyröitä. Niiden luonne on staattinen, mutta samalla ne ovat yksinkertaistamista, joka viittaa abstraktiin maalaukseen. Geometriset perusmuodot esiintyvät kaikissa muinaiskulttuureissa, ja ne ovat täynnä henkistä ja eksistentiaalista symboliikkaa. Palaan sisimmässäni alkuperääni: kuvataiteilija ja kirjallisuustieteilijä on vihdoin löytänyt kodin, ei jaetun, vaan yhteisen sisäisen huoneen.  

Käännös Birgitta Björkqvist

Interior

In an artist's life there comes a time when you need to review your production in retrospect. For me that time has come, mostly because of big changes in my personal life. Therefore it is natural for me to look back and thus create a sense of continuity ant to orientate myself in my new existence.

Looking back I can see that people and space have been my recurring subjects. I have painted the external space as well as the inner room of man. Regardless of which room I have painted, it has always been an existential place. The outer room has been turned into a metaphor for existence, a stage where man is a fleeting guest traveling through the passage of time, a vanishing figure, forever on the move. It is perhaps not surprising, given that the main thread, my overall theme has always been time and man.

Changes in my painting always turn up on their own accord. Everything that has emerged has been charged with a strong inner motivation and personal meaning. As I notice that my painting has taken a new direction, I have to start searching for the meaning of a fact that has already taken place. Sometimes I know at once what is going on. And sometimes I have to live with the uncertainty, until my paintings start to reveal their meanings. I have had many headaches this time: where do these paintings come from and what do they mean? The ting that has puzzled me the most is from where the interior, which never has had any meaning to me as a painter before, suddenly has emerged.

Changes in my painting have always been associated with changes in my outer life. For almost twenty years my husband and I have done a complete renovation of an old house. I have seen the ongoing change, old things have disappeared and emerged in a new form, new things have been built. The 150 year old house, which is situated in an old cultural landscape, gives me a real sense of being a part of historical time. During the slow, meditative construction work the house has become a part of me, and I have become a part of the house. A year ago I moved to Åland, after nineteen years of commuting. Country life has a different pace. I worried that I would become ”blind” and not notice the beauty of nature and the surroundings anymore, when I lived there all the time, but I can tell, with great satisfaction, that it has been just the opposite. New secrets open up in the silence and in the slowness. They only reveal themselves to you if you take the time to be still. The repetitive element in everyday life reveals an abundance of shades and variations. How does the light fall today? How does it wander through the room during different seasons and weather conditions? A dull and grey November day becomes a rich palette of changes that are constantly taking place. Every day has its own unique character. No day is ever the same. The repetitive element is present in my paintings, only a few subjects, loaded with new meaning in each painting.

In psychoanalytic theory the house stands for human identity. The long and slow construction of a house in the outer world has also meant the building of an identity, a journey inward. Building is yearning. Building is hoping. In my paintings the interior has come to mean both an outer concretely depicted room and an inner existential, poetic and imaginary room. A tense atmosphere, overlapping, ambivalence, a play with rhytm, repetition and variation are distinct features of the poetry. I now move in a freer space than before. The interior has strong geometric qualities: squares, triangles, circles. While they are static, they are also a kind of simplification, pointing to abstract painting. The basic geometric shapes are found in all ancient cultures, and they are loaded with spiritual and existential symbolism. Within me, I return to my origin, the painter and the literary scholar has finally found a home, an inner room that is not divided, but shared.