For a long time now, I have
been tempted by the thought of putting together an exhibition under
the title Transport,
but I have not found the right space, context or time for this. But
finally the time and the place is right.
One of the reasons that
Kakelhallen is an especially appropriate place for the exhibition
Transport,
is that I have been showing paintings here on many occasions since
1997. Part of my background as an artist, with all the changes that
have occurred during the years, is firmly rooted in this specific
space. The creative process of the artist can be described as a
constant state of transit through time. The works of art that are
finally part of the exhibition only represent a fraction of your
production.
From a large selection of artworks
you can select pieces for an exhibition on different grounds.
Sometimes I choose what seems to be the the core of my production
from a suite of paintings under a specific theme. Sometimes I choose
to create a collection of something new and surprising that has
emerged because I have stretched myself over my comfort zone.
Sometimes a particularly successful series is chosen, and
occasionally you choose a broader selection to see how different
pieces work together in a meaningful whole.
Regardless of how the selection is
done, many works are left out. Before each exhibition I have to
decide what this exhibition is going to look like. I have to choose
from a lot of different possibilities. My aim is always to conceal
the chaos of trial and error of the creative process. And I share
that ambition with most artists.
A large part of an artist's
work consists of abidance and anticipation, of what I call a
transport through time. Painting is always a connection between
process and outcome. This involves individual paintings as well as
selecting paintings for an exhibition. Painting is a cyclic process
where elements alternately appear and disappear, to recur again in a
fresh and processed form.
Today, exhibitions usually
consist of homogeneous collections of art. Times are experimental and
pieces that are sorted out because they do not fit into a suite, are
hardly ever shown. You can easily get the impression that artists
create straightforward entities, and the experimental side of
painting remains unseen. Even art historians do their best to divide
an artist’s life into different periods.
In an exhibition only some works from
a period are shown, while others are left out. The pieces that are
shown are acknowledged and seen by the audience. Even in the artist's
own mind the exhibition becomes a milestone, a fait accompli. Thus
the other pieces are quite unfairly sidelined. They are not inferior
or less valuable, but they remain invisible and unseen.
Painting is a series of concrete
decisions, where one thing leads to another. During the process
everything is still possible and all the doors are open. But when you
select the works for an exhibition, you go through one door and you
close the others. Evidently you have a need to bring order and create
stories. Transport is an exhibition about stories that have lived
their lives invisible and in silence.
Transport
Minua
on jo kauan houkuttanut ajatus pystyttää näyttely, jonka teemana
on Transport, siirtyminen, mutta tähän ei ole löytynyt
sopivaa tilaa, asiayhteyttä tai ajankohtaa. Nyt vihdoin minulla on
tähän tilaisuus.
Tämän
näyttelyn paikaksi sopii hyvin juuri Kakelhallen, koska vuosien
varrella minulla on ollut täällä jo monta näyttelyä. Taustani
kuvataiteilijana, kaikki vuosien varrella kokemani muutokset, ovat
lujasti sidottu juuri tähän tilaan. Taiteilijan luovaa prosessia
voi kuvata eräänlaisena ainaisena siirtymisvaiheena. Loppujen
lopuksi vain murto-osa taiteilijan tuotannosta on mukana näyttelyssä.
Teosten
karsiminen näyttelyä varten voi tapahtua monin eri perustein.
Joskus valitsen tuotannostani ne teokset, jotka vaikuttavat olevan
määrätyn sarjan tai teeman ydinteoksia. Joskus rakennan
kokonaisuuden töistä, jotka ovat aivan uudenlaisia ja yllättäviä,
joissa olen heittäytynyt oman mukavuusalueeni ulkopuolelle. Joskus
valitsen jonkin erityisen onnistuneen kuvasarjan, tai sitten valitsen
laajemman valikoiman, jolloin tarkastelen kuinka nämä erilaiset
teokset ovat vuorovaikutuksessa keskenään ja muodostavat
kokonaisuuden.
Riippumatta
siitä, millä perusteilla teoksia valitaan, suuri osa karsiutuu
pois. Jokaista näyttelyä suunnitellessani, joudun päättämään
minkälaiseksi juuri tämä näyttely muodostuu. Joudun valitsemaan
monen eri vaihtoehdon välillä. Pyrkimykseni kuitenkin on, että
yrityksistä ja erehdyksistä koostuva luovan prosessin kaaos jää
näkymättömäksi. Suurimmalla osalla taiteilijoista on varmaankin
tämä sama tavoite.
Mielestäni
suuri osa kuvataiteilijan työtä on eräänlaista matkustamista.
Matka on jatkuvaa muutosta ja siihen sopeutumista. Luomisprosessin
ja lopputuloksen välinen suhde on aina osa maalaamista. Asiaan
kuuluvat sekä yksittäiset maalaukset että eri näyttelyihin
valitut eri maalauskokonaisuudet. Maalaaminen on syklinen prosessi,
jossa eri ainesosat tulevat esiin, häviävät ja palaavat jälleen
uudessa, työstetyssä muodossa.
Taidenäyttelyissä
esitellään nykyään useimmiten yhtenäisiä teoskokonaisuuksia.
Kokeiluun käytetty aika ja karsiutuneet teokset, jotka eivät sovi
mihinkään kokonaisuuteen, eivät tule esille. Tästä syntyy
helposti käsitys, että taiteilija luo suoraviivaisia
kokonaisuuksia, ja maalaamisen kokeileva puoli jää näkymättömäksi.
Myös taidehistorioitsijat luokittelevat parhaansa mukaan taiteilijan
elämän eri kausiin.
Näyttelyssä
on usein esillä vain osa jonkun aikakauden teoksista. Muut saman
aikakauden teokset karsiutuvat pois. Näytteillä olevat teokset
saavat osakseen huomiota ja tunnustusta. Myös taiteilijan omassa
mielessä näyttely on virstanpylväs, tapahtunut tosiasia. Tällöin
muut teokset jäävät epäoikeudenmukaisesti taustalle. Nämä
teokset eivät ole huonompia tai vähemmän arvokkaita, mutta niistä
tulee näkymättömiä.
Maalaus
on sarja konkreettisia päätöksiä, jossa yksi asia johtaa toiseen.
Prosessin aikana kaikki on vielä mahdollista ja kaikki ovet ovat
avoinna. Kun taiteilja on valinnut teokset näyttelyynsä, hän on
samalla astunut yhdestä ovesta sisään, ja sulkenut muut ovet.
Ihmisellä on ilmeinen tarve luoda järjestystä ja kertomuksia.
Transport näyttely on kertomus tarinoista, jotka ovat eläneet
elämäänsä näkymättöminä ja hiljaa.
Transport
Jag har länge varit lockad av tanken att sätta
ihop en utställning under titeln Transport, men inte hittat
rätt utrymme, sammanhang och tidpunkt för detta. Nu har rätt tid
och tillfälle äntligen kommit.
En av orsakerna till att Transport passar
speciellt bra på Kakelhallen, är att jag har ställt ut här i
flera omgångar sedan 1997. En del av min historia som konstnär, med
alla de förändringar som sker under årens lopp, är konkret
förankrad i just detta specifika utrymme. Den skapande processen som
konstnären lever i, kan karakteriseras som ett ständigt
transittillstånd. Det som sist och slutligen finns med på
utställningen utgör bara en bråkdel av ens produktion.
Ur en stor mängd verk kan man inför en
utställning sålla ut verk på olika grunder. Ibland väljer jag
det, som verkar vara kärnan i produktionen av en svit under ett
specifikt tema. Ibland väljer jag att bygga upp en helhet av något
nytt och överraskande som har blivit till och där jag har sträckt
mig över min komfortzon. Ibland väljs någon enskild speciellt
lyckad serie eller så väljs ett bredare urval för att se hur
sinsemellan olika verk samverkar i en meningsfull helhet.
Oberoende av hur man väljer, faller mängder av
verk bort. Och jag är tvungen att för varje enskild utställning
bestämma hur just den här utställningen ska se ut, av en mängd
olika möjliga lösningar. Min strävan är dock alltid, att det kaos
av försök och misstag, som den skapande processen ohjälpligen
innebär, inte syns på utställningen. Och den här strävan delar
jag med det stora flertalet av konstnärer.
En stor del av bildskaparens arbete består av det
jag kallar transportsträckor. Att måla, innefattar alltid en
relation mellan process och slutresultat. Det handlar både om
enskilda målningar, och urval av verk till utställningar. Att måla
är en cyklisk process, där element ömsom dyker upp och försvinner,
för att igen återkomma i en ny och bearbetad form.
Så som utställningskulturen ser ut idag, visas
ofta enhetliga helheter av verk. Tiderna av sökande och det som
gallras bort för att de inte platsar i någon svit, visas nästan
aldrig. Man kan lätt få en uppfattning av att konstnären skapar
rätlinjiga helheter medan den sökande sidan av måleriet blir
osedd. Även konsthistorikerna gör ju sitt bästa för att
konstruera olika perioder i konstnärens liv.
En utställning innebär således, att en del verk
från en viss tidsperiod visas, medan andra verk faller bort. De verk
som är med på utställningen blir bekräftade, sedda av publiken.
Även i konstnärens eget medvetande förankras utställningen som en
milstolpe, ett avslutat faktum. Då faller andra verk helt orättvist
i skymundan. Verken är inte sämre eller mindre värda, men de blir
osynliga och osedda.
Måleriet är en räcka av konkreta beslut, där
en sak leder till nästa. Under processen är allt ännu en mångfald
av möjligheter och öppna dörrar. När man väl har valt ut verken
för utställningen, har man gått in genom en dörr och samtidigt
stängt de övriga. I mänskan finns tydligen ett behov av att skapa
ordning och berättelser. Transport är en utställning om
berättelser som har levt sitt liv i det osynliga och tysta.